Två nätter har gått när lilla O sovit mycket längre än vanligt. I lördags var hon så slut efter allt runtbärande och tjoande på kalaset så hon somnade bums när vi la oss i sängen. Men skönt att hon är så lugn bland andra människor. So far iallafall. Hon gnydde till litegrann när kusinen råkade dra henne ordentligt i håret och sen somnade hon bara om.
Imorse åkte min kille till Monaco. Tack tack för att va själv hela veckan. Vi är ju inte så vana längre att vara ifrån varandra längre perioder så det här känns faktiskt jättejobbigt. Men som vi räknar så är det bara tre dagar istället för fem. Dessutom kommer kriss förbi och sällskapar mig!
Nu är Olivia tre veckor och tre dagar. Att hon är här känns bara bra. Det är inte jättelätt att ta hand om en bebis, men det är inte jättesvårt heller för den delen. Det är bara att följa med hur hon vill ha det så löser sig det mesta!
Det har vart lugnt sen min kille började jobba och vi är mest bara hemma, förutom några enstaka promenader runt ön. Idag ska vi däremot få promenera inne i stan när pappan klipper sig. Spännande värre!
Och såklart tycker jag att hon är världens sötaste och mest underbara bebis som finns.
Igår gjorde min kille en insats. Han åkte och handlade helt själv. Inte för att han inte kan det själv, men han tycker det är astrist och jag själv tycker det är ganska rogivande att strosa runt bland hyllorna och ta tid på mig att handla. Men medan jag och Olivia var hemma köpte han med alla mina favoriter hem och överraskade mig! Dammsugare, fruktomandelChoklad, dillchips och trocadero!
Han är ju världens bästa vettja!
helt plötsligt.
Det gick från att vara tjock med magen ut i vädret och bara en massa väntande och väntande. är imponerad av hur kroppen fungerar, först lät den mig sova riktigt bra natten mellan söndag och måndag förra veckan. sen vid lunchtid kommer den på att bebisen ska komma ut och börjar förbereda sig. jag själv förstod inte riktigt att det var på gång förrens vi var på BB på måndag kväll. Jag trodde jag skulle bli hemskickad, men det sa dom absolut nej till, Här ska det födas barn!
Sen gick allt rätt snabbt och det är lite luddigt. Tensen måste ha hjälpt mig otroligt mycket hemma för på BB fanns det bara lustgas att få. det var liksom för sent med allt annat. tur i efterhand eftersom jag är nålrädd som tusan. snälla fina barnmorskan såg verkligen till ta hand om mig på bästa sätt och jag slapp till och med en infart i handen.
VI hade pratat litegrann om min låga smärttröskel innan och att jag är rätt bra på att ge upp när det blir jobbigt. men den röda skidbacken i vemdalen är ett rätt bra och färskt minne av hur jag ville att det Inte skulle bli. en sväng i taget är lika med en värk i taget.
Min kille var helt fantastisk och hjälpte till hela tiden, det vara bara två gånger under hela tiden som jag kände mig ensam, först när han slutade andas med mig en värk och sen en vända när han var på toaletten. annars stod han vid min sida hela tiden, kramade, baddade, masserade och peppade. hade aldrig klarat det utan honom.
0344 tisdag morgon pluppade hon iaf ut. jag fattade fortfarande ingenting. Shit, har den där lilla människan varit inuti min kropp? jösses. Vi fick ligga kvar i rummet ett par timmar i väntan på att ett rum skulle bli klart till oss.
Känslan när solen gick upp och det var klarblå himmel ute och jag låg i sängen med vår fina lilla dotter på bröstet, då fattade jag att det var klart nu. hon hade kommit nu. den lyckan. underbart och obeskrivbart.
Nu har hon vart hos oss i en vecka och en dag, när jag tittar på henne känns det som jag känner igen henne och har träffat henne förut. och det är svårt att inte titta på henne. för såklart är hon världens sötaste bebis. 
Vi går runt i en liten bubbla full med nyfödd bebis här hemma och jag vill aldrig aldrig att det ska bli måndag och att min kille ska jobba igen.
igår hade jag min första släng av dessa jobbiga gravidhormoner som jag hört så mycket om. . det var väl på tiden kanske, eftersom jag gått över tiden 4 dagar.
jag skulle iaf flytta bilen när min kille var inne och klippte sig, tänkte att jag bara åka och vända runt hörnet eftersom jag vanligtvis hittar i dom dära områdena nu med bil. men det gick inte så bra och jag hamnade lite längre bort än jag tänkt och försökte hitta tillbaka. men det gick inte så bra och då kom allt över mig och jag bara började storböla. tårarna bara sprutade samtidigt som jag försökte hitta rätt nummer på gatan jag skulle till. men jag hamnade bara tillbaka till en vändplats om och om igen. När min kille ringde grinade jag ännu mer, men han hittade iaf mig som tur var och körde hem och jag grinade nästan hela vägen hem.
Ja så kan det gå. tur att han tog hand om mig.